Champagnes historia är rik och sträcker sig tillbaka till romartiden, då regionen först började odlas för vinproduktion. Under medeltiden producerade munkar i kloster runt om i Champagne stilla viner, men det var inte förrän på 1600-talet som den mousserande vinstilen började utvecklas.

Denna utveckling skedde inte genom en medveten uppfinning, utan snarare genom en serie experiment och observationer. En av de största utmaningarna för vinproducenterna i Champagne var att kontrollera jäsningsprocessen. På grund av det svala klimatet i regionen stannade jäsningen ofta av under vintern, för att sedan starta igen på våren när temperaturen steg. Om vinet då redan var buteljerat, kunde den förnyade jäsningen skapa koldioxid (CO₂) som fångades i flaskan och gav upphov till bubblor.

Inledningsvis betraktades dessa bubblor som en defekt, och de första mousserande vinerna kallades ibland för ”djävulens vin” på grund av den explosionsrisk som de utgjorde. Flaskor kunde explodera under trycket, och vinmakare förlorade ofta stora delar av sina skördar på detta sätt. Men efterhand började man inse att dessa bubblor inte bara var en slumpmässig defekt, utan att de faktiskt kunde förhöja vinets smak och upplevelse.